När kriget kom till Charkiv så levde Anita Petrova ett hektiskt småbarnsliv. Både hon och maken heltidsarbetade och aktiviterna i familjen var många.
– Ibland var jag så trött att allt jag längtade efter var ett få vila, att slippa alla dagliga måsten. Nu när jag varit sysslolös i över ett år så tänker jag att livet var mycket lyckligare då.
Själv hade hon svårt att föreställa sig att kriget skulle nå Charkiv, universitetsstaden hon beskriver som en vacker och grönskande plats med ett rikt kulturliv. Ändå blev det så, en tidig morgon vid 5-tiden väcktes hon av explosioner utanför sitt sovrumsfönster. Kriget blev på några sekunder fruktansvärt verkligt.
Familjen tog sin tillflykt till hennes brors lägenhet och satt gömda i hans källare under tre veckor. Där sov, åt och levde man på bara 10m2 och vågade sig bara ut för att skaffa förnödenheter. Samtidigt såg man hur allt från salt till kött blev tre gånger dyrare och bensin omöjligt att köpa. Samhället gick snabbt sönder, el och internet slogs ut.
Anita som var gravid insåg att situationen var ohållbar, att hon behövde sätta sin 8-åriga dotter och det väntade barnet i en säkrare situation. På så vis kom hon och dottern till Örebro via Polen och en flyktingförläggning i Göteborg. Maken och brodern blev kvar hemma i Charkiv. Sonen föddes på USÖ i augusti 2022.
Här i Örebro har Anita och dottern kämpat för att starta om sina liv. Hon som varit engelsklärare, och pratar språket flytande, hoppades snabbt kunna skaffa sig ett jobb. Besviken har hon fått konstatera att det är mycket trögare än hon trodde.
Dagarna handlar till stor del om att överleva, att skaffa det familjen behöver trots en minimal budget. Från myndighetens får Anita 61 kronor om dagen och barnen 41 respektive 37 kronor var. Hon jagar ständigt mellan butiker för att hitta lågpriser och söker upp frivilligorganisationer för att få fatt på blöjor och kläder. Stadsmissionens Matcentral besöker hon en gång i veckan för att få sin ranson av mat. Barnen får förtur på allt som innehåller god näring.
– Här i Sverige lever jag som en tiggare, det är en ovan och obekväm känsla. Jag som ville jobba får nu vända på varje krona för att vi ska överleva.
Hon bär på så många frågor. Varför är vi från Ukraina satta på undantag, varför får vi inga riktiga personnummer och fullvärdiga rättigheter? Varför ber ni oss att lära oss svenska när vi inte vet hur länge vi får stanna här? Varför har Sverige lassat över så mycket ansvar på frivilliga, istället för att ta ett tydligt huvudansvar för oss?
För Anita är det svårt att prata om livet och livsstilen hon lämnat bakom sig. Saknaden och sorgen blir för stor, tårarna trängs i ögonvrån. Hennes fokus nu är att trygga barnen, att fylls deras liv med så mycket glädje att de slipper tänka på kriget, släktingarna och allt de lämnat bakom sig. Dottern går på både dans, konstskola och capoeira på fritiden och leker med ukrainska vänner.
– Förr tänkte jag alltid på framtiden, hade planer och visste vart jag var på väg. Nu känns det som om jag står stilla på en perrong, tågen kommer och går men jag ska inte med, förklarar Anita.
Och även om hopplösheten är stor så känner hon också en genuin tacksamhet mot alla de krafter som mött upp och försökt hjälpa till. Hon nämner Stadsmissionen, Ukrainagruppen, Röda Korset, Imanuelskyrkan och Filadelfia – kyrkan som på olika sätt funnits där från familjens start i Örebro.
