– Värst av allt är tristessen, så säger Claes som varit hemlös i ett halvår. Han förklarar att alla dagar ser likadana ut. Han vaknar vid sju, tar en kopp kaffe och senast klockan nio ska han vara ute från härbärget. Sedan börjar kampen för att få tiden att gå. Först klockan sex på kvällen är han välkommen tillbaka till härbärget.
– Hela dagarna släpar jag runt på alla mina grejer, ibland hamnar jag på resecentrum, ibland på USÖ bara för att ha någonstans att hänga. Där kan jag bli sittande i timmar. Jag får panik av att vara så här sysslolös, säger han och ser uppgiven ut.
Tidigare har han haft olika jobb, varit både maskinförare och fastighetsskötare. Ett tag så hade han också en egen bilverkstad. Men sedan kom incidenten som ledde till några år i fängelse. Väl ute så omplacerades han till Örebro. En stad där allt och alla är främmande för honom.
– Värst av allt är känslan av att vara värdelös, någon som inte räknas. Ibland måste jag bara gråta över eländet. Jag har inte vågat berätta för mina barn hur jag lever, jag vet inte hur de skulle ta det.
Det Claes önskar sig mest av allt är någonting att göra, en uppgift som ger dagen mening. Han skulle nöja sig med enkla uppgifter, bara han fick något att ta tag i.
Till Porten kommer han väldigt ofta. Han uppskattar att personalen är förstående, bryr sig om de som kommer och erbjuder gemenskap. Att få i sig en macka är inte heller dumt.
Men han önskar att det vore öppet oftare, särskilt på helger och högtider då utsattheten och ensamheten blir extra stark.
– Det som håller mig på benen är mina barn, jag önskar verkligen att jag ska fixa mitt liv så att jag kan få chansen att vara med dem igen, avslutar han.
Fotograf: Magnus Wahman
Obs: Claes heter egentligen något annat men har valt att vara anonym.
