När vi träffar Camilla så har hon precis blivit uppsagd från sin hyresrätt. Hon lever med missbruk och har vänner i samma sits. Grannarna hade klagat på att främmande ansikten kom och gick i hennes lägenhet. Till slut fick fastighetsägaren nog.
– Jag vill ju vara snäll, hjälpa vänner som har det tufft, men det skrämmer, jag fattar ju att människor är mer vaksamma nuförtiden, med gängkrig och allt, förklarar hon.
Det är ett turbulent liv hon har bakom sig. Redan som 13-åring kom hon i kontakt med alkohol och droger. Som 16-åring rymde hon hemifrån till Stockholm för att hitta sin biologiska pappa, ett äventyr som slutade i tuffa månader “på gatan”. Som 17-åring blev hon mamma till en liten pojke.
Livsstilen ledde henne in i kriminella nätverk och relationer med män som hon kallar för riktiga ”gangsters”. Till slut hamnade hon själv på fängelser som Hinseberg och Lindome.
Men det kom en ny tid, när hon bestämde sig för att rensa upp och starta om sitt liv. Hon hittade kärleken och jobbade som målare. I åtta år var hon “helt ren”, som hon kallar det.
Sedan kom krisen som triggade missbruket igen. Hennes älskade kastade sig framför tåget och drogerna blev hennes lösning för att bedöva smärtan. Turbulensen var tillbaka i hennes liv.
Livet som hemlös beskriver hon som allt tuffare. Klimatet har hårdnat och samhället hittar hela tiden nya sätt att hålla de hemlösa borta. Poliser och väktare blir enligt Camilla mer och mer nitiska.
– Vi är ett stort gäng som driver runt på stan nu, säger hon. Vi letar alltid efter någonstans där vi kan vara, en plats där vi inte blir bortfösta. Det skulle räcka med ett skjul, eller en lagerlokal, bara vi fick tak över huvudet och lite värme, slapp känna oss jagade hela tiden, förklarar hon.
Hon pratar också om fler härbärges-platser, särskilt för kvinnor i hemlöshet för som hon säger, ”kvinnor i hemlöshet är väldigt sårbara och utsätts ofta för våld och övergrepp”. Inte minst när de söker tak över huvudet hos olika män. Det har hon dessvärre själv fått uppleva.
Camilla är ofta gäst på Porten. Där trivs hon och känner sig hemma. Men hon funderar över Portens framtid, hur det ska fungera nu när antalet gäster växer så fort.
– Snart behöver nog Porten större lokaler, vi är så många och det blir trångt. Sedan vore längre öppettider perfekt, då slapp vi hänga på centralen eller biblioteket där ingen vill ha oss.
Innan vi lämnar Camilla så berättar hon om sina framtidsplaner. Hon ska gå igenom en trauma-behandling och ett kvinnoprogram. Hon har lämnat de tyngre drogerna bakom sig och hoppas kunna göra resan tillbaka till ett alldeles eget hem. Inte minst för sonens skull, han som snart ska bli fri efter en tid i fängelse.
Fotograf: Magnus Wahman
