Katrin fick ingen snäll start i livet. Hon växte upp i Norsborg med en mamma och pappa som båda var missbrukare. Oftast gick hon till skolan på tom mage och längtade efter att någon skulle se henne, och upptäcka att hon behövde hjälp.
Så blev det aldrig och livet tog några tuffa vändningar. Hon själv blev beroende av alkohol och bara 17 år gammal fick hon veta att hon väntade barn. Det som först kändes som en kalldusch blev snart hennes livlina.
– Efter att jag fick besked om barnet så slutade jag ganska snabbt med alkoholen. Hon blev viktigast av allt för mig och jag lyckades hålla mig nykter väldigt länge, berättar Katrin.
Längtan efter ett lugnare liv och en bra miljö för barnen tog henne till Örebro. Hon minns ännu den kvinna från Öbo som väntade in henne och tog emot familjen då flyttlasset rullade in en sen lördagskväll. Hon kände sig varmt välkommen till sitt nya liv.
Sedan dess har tillvaron ändå varit en kamp för både henne och barnen. Hon har hunnit bli mamma till fem barn och delar vårdnaden med fyra fäder. Efter en ADD-diagnos, och trasslande medicinering, så har hon hamnat i ett amfetamin-missbruk som stjäl det mesta av hennes sinnesro. Hon saknar både utbildning och jobb och kämpar varje dag för att få livet att gå ihop.
Hon dyker ofta upp på mötesplats Porten och en gång i veckan besöker hon Stadsmissionens Matcentral för att fylla på skafferiet.
– Det är så härligt att komma till er, ni säger mitt namn och kramar får man om man behöver. När jag hör mitt namn – Katrin – så känner jag att jag verkligen finns, säger hon och skrattar till.
Katrin berättar att hon blivit en mästare på att hushålla med de små resurser hon har. Hon lagar soppa på en bit korv, potatis, morötter och buljong. Av överblivet potatismos gör hon plättar som hon river ned rå potatis i. Hennes dotter får äta tre gånger om dagen, hon själv nöjer sig med färre måltider.
– Varje dag handlar för mig om att överleva, summerar Katrin. Jag slåss mot både psykisk ohälsa och svag ekonomi. Det jag längtar allra mest efter är att få tillbaka min sinnesro, att kunna andas lugnare och känna större hopp inför framtiden.
Även vi önskar att det ska bli så för Katrin. Vi ser hennes dagliga kamp och hoppas bara på det bästa för henne och de många gäster som besöker oss varje vecka. Alla var barn i början och alla förtjänar en ny chans.
